2/28

Idag så är de flesta lediga från jobb och skola! Så här mitt i veckan.
Detta kommer ifrån att idag firar man och hedrar de som dog under ett uppror som tog plats den 28e februari 1947. Ett uppror som startade i Taipei då stor-Kina kom till Taiwan efter 2a världskriget med Chiang Kai-Shek i spetsen för hans parti KMT. Det började med en kvinna som sålde cigaretter fastän hon inte hade tillstånd för det, polisen slog ner henne vilket naturligtvis skapade uppståndelse och snart var upproret igång. CKS befann sig fortfarande på fastlandet men skickade över trupper som började avrätta folk till höger och vänster, siffrorna är mellan 18 000 till 28 000 människor som mördades. Varje dag dök det upp nya slaktade lik på gatorna. I de större städerna Taipei, Keelung och Kaohsiung dödades flest människor.

Ända fram till ett par år sedan, eller 1991 då ett annat parti DPP kom till makten (men redan 1987 hade man lyft martial law) i Taiwan och man började på att gå mot ett mer demokratiskt samhälle så har man kunnat prata om detta tidigare tabubelagda ämne. KMT ville naturligtvis inte bli påminda om deras mörka förflutna så man har gjort sitt bästa för att hemlighålla denna händelse.

1995 skapade man dock ett monument som kallas för ”2-28 Monument” som finns i Taipei. Vi har dock ännu inte varit där, men vi njuter av en ledig dag!

Tillbaka efter semestern!

I ungefär 2 veckor har vi varit i Thailand. Drygt 3½ timma tar det att flyga till Bangkok, eller som staden heter på thailändska; "Krung Thep Mahanakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Yuthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udomratchaniwet Mahasathan Amon Piman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanukam Prasit"
Det är världens längsta ortsnamn! För att komma ihåg namnet får thailändarna som barn i skolan lära sig en liten sång där hela namnet ingår. Någon gång ska jag lära mig hela namnet men för nu kan jag i alla fall Krung Thep Mahanakhon, vilket är den vanliga "förkortningen". Undrar hur man har kommit fram till Bangkok?!

Efter ett par dagar i Bangkok så åkte vi vidare upp till Yasothon i nordöstra Thailand där vi hälsade på F's bror och där vi stannade större delen utav tiden. Där ska vi tillsammans med F's bror och kompis bygga hus på ett risfält i en liten liten by utanför civilisationen.

I torsdags var det dags att åka tillbaka till Bangkok igen. Medan vi satt på en restaurang i staden Ubon Ratchatani, flög planet iväg. Scheisse! Att ta sig till Bangkok var för min del väldigt kritiskt då fredagen var enda dagen för mig att kunna söka nytt visum till Taiwan! Så vi bytte istället in våran trötta pick-up truck vi hyrt hos bilfirman till en större smidigare och inte så trött bil, därefter mer eller mindre tvingade vi F's bror att följa med oss på en roadtrip till Bangkok! Han var den enda som hade kört dit tidigare och var den av oss som kunde Bangkok bäst. Ungefär kl. 6 på kvällen satte vi iväg från Yasothon ner mot Bangkok. Vid 3 tiden på natten var vi framme i Bangkok, men då var det bara att hitta bästa vägen till hotellet. Klockan 4 kunde vi äntligen checka in!

Nästa morgon upp tidigt för att söka visum, igen! Denna gången fick jag ett 6 månaders visum som jag måste var 60ionde dag gå till invandrarverket och förlänga med hjälp av mitt skolintyg som visar att jag är på lektionerna. Fram till Augusti kan jag göra detta. Därefter får jag nog
ta en tripp till Hong Kong för att fixa ändå nytt visum! Men jag är glad för dessa 6 månader! Närmare 1 000 kr kostade besöket hos Taipei office.

Igår kväll kom vi tillbaka till Taiwan. Home sweet home! Det känns skönt att få sätta sig i en taxi och slippa bry sig om att traggla priset om priset och fortfarande veta att man blir lurad. Även om jag sedan jag jobbade i Turkiet ett tag är van vid att pruta, så kändes det där aldrig olustigt. Det kan det göra många gånger i Thailand. Men jag hittade en kvinna i en butik som sålde tunna svala härliga kläder som gav mig bra pris utan att egentligen behöva pruta. 100 baht för ett par "fiskarbyxor", 20 kr. Förra året köpte jag ett par likadana som kostade dubbelt så mycket. Inte för att 20 eller 40 kr spelar någon roll egentligen.... men men... Vi kan säga så här, att i Taiwan har folk inte samma dollartecken i ögonen när de ser en utlänning. Och om jag får skryta lite grann så börjar min kinesiska nu att ta sig lite grann, men trots det är taiwaneserna mycket uppfinningsrika med språkbarriären samt bra på att spela lite charader. Eller ringa en vän helt enkelt!


Bilder från semestern kommer så fort de är inlagda på datorn!