På ungefär en vecka så har Nils
1) Lärt sig krypa. Han har ju ålat så fort man har lagt han på ett plant underlag så har han satt iväg. Och i ungefär en månads tid har vi trott att "nu kan han snart krypa". Och nu kan han det! Förra lördagen satte vi som startdatum. Och på bara en vecka har det börjat gå undan!
2) inte ens en vecka efter krypet så kliver jag upp mitt i natten för att han gnäller. Det är lite mörkt och jag ser inte så bra, så döm av min förvåning när ungen står upp och skrattar till! "Ungen står ju upp" säger jag till F. (som senare under dagen tog fram skruvmejseln och sänkte bottenplattan i spjälsängen).
3) på natten stod han upp, på morgonen ramlade han. Inte ur sin spjälsäng, men ur mamma och pappas säng. Alla låg vi och sov trodde vi, utom Nils. Pang bom så vaknade vi med en smäll! Nisse hade åkt i golvet med huvudet före. Usch vad hemskt, men det gick fort över.
4) Nånstans i den här veckan, mellan krypet och ståendet och ramlandet, så har han också sagt sitt första ord. Nämligen MAMMA! Det var först F. som sa att han sa mamma. Men jag trodde inte på han. Sen sa han det igen, och igen (bara när han var ledsen). Så då ringde jag till min egen mamma, och frågade om det verkligen var mig han menade - mamma. Och inte bara ma-ma. Men det är nog mamma han säger. Och varje gång han säger det desto mer övertygad blir jag om att det är så det är. 7 1/2 månad och han har sagt sitt första ord. Sen att det är mamma är ju kul. Taskigt om det hade varit "lampa" juh!
Men det här med språkinlärning. Många säger det att Nils kommer att bli en smart grabb med mycket språk "gratis". Svenska, engelska och kinesiska! Hmm... jag vet inte jag det. Allting beror ju naturligtvis på hur länge vi bor här, men om han verkligen ska lära sig ett språk och inte tappa alltför mycket måste han nog vara ganska stor. Det är ju inte så att man övar engelska och kinesiska alltför mycket i Sverige.
Men vilket språk ska man egentligen prata med honom?
Svenska - jag har hela tiden varit övertygad om att det ligger något speciellt i modersmålet, det finns känslor i det som du aldrig skulle kunna förmedla med ett annat språk. Och även om du kan dom orden så är det så mycket i ett språk förutom ord, det är känslor, toner, intentioner etc. Så varför ska man INTE prata sitt modersmål med sitt barn och tappa den speciella kommunikationen man kan uppnå? T.ex. de invandrare i Sverige som pratar svenska med sina barn, för att dom ska lära sig svenska och kunna umgås med svenskar och för att dom själva ska få öva på svenskan. Sen står dom där och barnen är vuxna och pratar bara svenska. Tänk om man skulle få Alzeihmers då? Glömma svenskan och då har man bara sitt modersmål kvar, men ingen som förstår en?
Men... å andra sidan så kommer vi ju inte att bo här för evigt, vi kommer ju att flytta hem till Sverige någon gång. Och då pratar ju alla svenska. Kanske ska man försöka lära honom kinesiska så att han kan umgås med alla miljarders miljarder kinesungar? Eller kommer han att lära sig det själv?
Men engelska då? Det är väl det språket vi använder mest när vi umgås som en familj utanför hemmet. Kinesiska är det ju bara jag som pratar när jag går på affärn etc.
Dock ska man inte vara rädd att en utveckling av några andra språk skulle leda till en bekostnad av svenskan. Det är aldrig fel att lära sig fler än ett språk. Det vore ju roligt, och bra om han kunde växa upp med ytterligare ett språk, förutom svenskan. Så vilket ska det bli? Och hur ska det gå till? Ska jag börja läsa sagor på kinesiska eller engelska? Eller ska jag behålla kommunikationen på svenska för att kunna förmedla känslor på ett sätt jag aldrig kan göra på vare sig engelska eller kinesiska.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar